Barndomsminnen
Alla har vi våra speciella minnen från förr, från våran egen barndom. På gott och ont ibland. Men minnen finns där.
Om jag tänker på goda minnen, glada och roliga minnen, får det bli med mina bästisar, L och B. Tvillingflickorna som blev mina allra bästa kompisar. Vi bodde mitt emot varandra hemma i våran barndomsby. Vi var tillsammans nästan dygnet runt, bara dom timmarna vi sov - var vi från varandra. Vi var som ler och långhalm. Alltid tillsammans. Vi hade mycket roligt.
Barnen i samhället där vi bodde, hittade på än det ena och än det andra. Vi jagade varandra, flickor i ett lag och killarna i ett. Vi hade ficklampor med olika färger som lyste. Det var vitt sken, rött, grönt och gult sken. Vi gick på smyg på varandra. Speciellt om höstkvällarna när det var mörkt ute. Killarna tog fast tjejerna och stängde in dom i min lekstuga! Åkte mycket skidor, byggde kojor, åkte tefat och pulka och kälke. Vi åkte spark och skridskor. Gick på bio ibland ... cyklade, badade, åkte ut med båt på sommaren, fiskade. Men jag minns att jag var så rädd för maskar, så L fick alltid trä på masken på kroken!!!
Vi kallades dom Tre Musketörerna av kompisarna. Vi var ett oslagbart och ett sammansvetsat team, jag, L och B. Det var med sorg i hjärtat jag fick uppleva att dom flyttade från vår by, visserligen var vi ganska så upp i tonåren då, men det spelar ju ingen roll när man gillar varandra så mycket, man saknar sina kompisar ändå! Det blev aldrig mera som förr ... men så är ju livet - man kan inte alltid vara tillsammans. Men dom blev verkligen saknade av mig ...
När vi kom lite i tonåren, så upptäcktes ju killarna på ett annat sätt än förr! Man fick upp ögonen så att säga för dom *ler*. Det flyttade in en ny kille som hette Stefan. Brunhårig och brunögd och alla flickors favorit. Jag tror alla flickor bara älskade honom!
På sommaren cyklade vi ut till badstället F. Där vi även en sommar jobbade i kiosken. Det var faktiskt mitt första sommarjobb och jag trivdes med det.
Vi lyssnade på Kvällstoppen och Tio i Topp, man hade radion med ut på en brygga och satt där och lyssnade och pratade, som bara tonårsflickor kan! Vi läste Bildjournalen ... vi lyssnade på Kaj Kindvall och Kersti Adams Ray och Clabbe förstås. Dåtidens radioröster som var kända av oss ungdomar. Vi visste vad mentometerknappar var! Flower Power-rörelsen blev kända av oss ... man skulle klä sig som en hippie. Man lärde sig vem Twiggy var, man skulle ha svart-vitrutiga kläder på sig och stövlar ...
Ja tänk vilka härliga tider det var, helt bekymmerslöst och mycket bra.
I skolan trivdes jag, alla kände alla och var alltid tillsammans. Det var ingen mobbing eller otrevligheter där. Vi hade roligt ... En trevlig byaskola där även min mormor - min kära lilla mormor - jobbade som kocka.
Men tiden med mina bästisar var allra bäst. Vi trivdes ihop och gjorde allt tillsammans.
När jag var 10 år fick jag en mellanpudel - en svart hane som fick namnet Bob, bara för att mormor och morfar hade haft en Norrbottensspets med just samma namn och som jag kom ihåg från min unga barndom.
Jag minns en gång när vi var 6 år ... jag gick ner mig på vårisen alldeles nedanför min morfars sjöboda, mina kompisar var med förstås och dom räddade mig! Jag kommer än idag inte ihåg hur jag kom upp från vattnet - bara att dom gick på var sin sida om mig hem till mina morföräldrar som bodde alldeles ovanför! Jag hade hamnat under isen, försökt slå sönder den och ta mig upp ... men minns inte hur. Jag minns bara att jag hade den där issörjan ovanför mitt huvud!! Och samma sommar fick jag gå simskola och lära mig simma, men det tog ett bra tag innan jag vågade släppa simdynorna. Var livrädd för att hamna med huvudet under vattnet!! Detta sitter i ännu - så gammal jag är! Den rädslan har aldrig lämnat mig!
Så jag tackar mina bästisar för att dom räddade mig från drunkningsdöden!
Oj vad man börjar att minnas mycket när man gräver i sitt inre och i sina minnen, men nu måste jag sluta - för annars orkar ingen läsa! Jag hoppas någon orkat läsa hit!
