Du och jag är lika - men ändå olika - vi är alla individer.
Du tänker, jag tänker, du säger, jag säger, du funderar, jag funderar, du drömmer, jag drömmer, du tycker, jag tycker, du beslutar, jag beslutar, du reagerar, jag reagerar, jag skriker, du skriker, allt vi kan reagera, ventilera och reflektera över livets filosofi.
Men den tanken irrar i mitt huvud, det svaret som jag aldrig lär få, det är det som irriterar mig, jag vill förstå, kan ni förstå eller veta?
Tanken är den, att du och jag är av gemensam art, människan av mänskligheten, men vi är ändå så olika, du är inte jag, jag är inte du på många sätt, hur kommer det sig att det blir så? På vilket sätt har det gett inflytande på att forma oss, i personligheter, vi kan förstå varandra ... men ibland kan vi inte förstå varandra, varför är det så, att vi inte kan förstå varandra? Hur än det låter konstigt, det är fascinerat att vi alla är olika.
